Denna svarta Parker Duofold Junior är en så kallad »Streamlined Long», den längre av Duofold Junior-modellerna, tillverkad under tidigt 1930-tal och inhandlad av dåvarande landsfiskalen i Lidköping, Erik Noring.

Pennans ursprungliga clips har någon gång under pennans liv bytts ut mot ett annat och både dess huv och stift har sprickor, så pennan förefaller haft ett hårt liv. Sprickan på huven är tio millimeter lång och tydligt synlig, den på stiftet är hårfin och cirka tre millimeter spricka men förefaller inte påverka skrivandet.

Det är en kort penna som fungerar att skriva med både med och utan huven postad, men den ligger bäst balanserad i handen när den har huven postad fast frågan är om den ska användas postad med tanke på huvens spricka. Pennan har ett riktigt mjukt stift som med bra bläckflöde skriver med en ganska blöt linje. Vid lätt spetstryck skriver pennan med M-bredd för att vid lite högre tryck ha flex till BBB-bredd – men även här dyker en följdfråga upp: ska man ska utnyttja denna flex med tanke på stiftets tunna spricka?

Pennans ägare hette Erik Bernhard Elis Noring. Han levde mellan 1892-1975, och förefaller blivit tillförordnad landsfiskal 1925. På pennan finns inget »t.f.» inskrivet, varför man kan gissa att han några år senare blev ordinarie. Troligen skedde detta redan inom något år, för i Nya Lidköpings-Tidningen från 1928 finns han omnämnd som »landsfiskal» i samband med en händelse som levande beskrivs av Tore Hartung på följande sätt:

I slutet av 1920-talet behandlades i häradsrätten en stöldhistoria med komiska inslag och den lät länge tala om sig i Lidköpingsbygden. Det handlade om en före detta bonde som stämts för att ha stulit havre. Efter att ha sålt sin gård bodde han kvar i en undantagsstuga med tillhörande hönshus. Ett problem uppstod dock för honom, han hade svårt att skaffa foder till hönsen. Den nye ägaren upptäckte efter en tid att havre försvann från stall och magasin och polisanmälde stölderna. Både han och och flera av de på gården boende kunde för polisen intyga att den förre ägaren dagligen besökte gårdens stall iklädd en stor överrock och återvände hem med fickorna och rockskörten tyngda av havre. Vid ett första polisförhör nekade bonden till att han stulit något, men vid ytterligare förhör erkände han tillgrepp av 200 kg havre.

När målet kom upp vid tinget i Lidköping blev det något av en fars och häradshövdingen fick vid upprepade tillfällen dämpa skratt och fnitter från åhörarna. På domarens fråga hur det kunde komma sig att den tilltalade först nekat till anklagelserna men sedan erkänt, skyllde den åtalade på dåligt minne. Han höll dock inte för otroligt att han vid sina besök i stallet vid enstaka tillfällen kanske tagit ett par nävar havre och att detta möjligen under två år kunde ha uppgått till högst 150 kilo. Att han vid polisförhör erkänt 200 kilo påstod han bero på att han tagit till i överkant för att ha sitt samvete fredat för lögn. Han var nämligen trägen kyrkobesökare och varmt religiös!

För att förklara sina återkommande besök i stallet påstod bonden att de orsakats av att han tyckte så mycket om sina gamla hästar, att han varje kväll ville klappa om dem och bjuda dem på lite havre, som han hämtade i spannmålsmagasinet. På häradshövdingens fråga erkände han motvilligt, att det nog då kunde hända att han undantagsvis stoppade några nävar havre i rocken till sina höns. Att han gick i rock till stallet berodde på att han var frusen och han påstod också att den hade ovanligt små fickor och saknade foder. Han hävdade också bestämt att havretillgreppen inträffat högst 30 gånger och bestred högljutt åklagarens, landsfiskal Noring, påståenden om att det rörde sig om mer än tio nävar vid över 200 tillfällen, att överrocken rymde ett par kilo och att stölderna alltså sammanlagt kunde uppgå till minst ett halvt ton. Landsfiskalen ansåg brott bevisat och yrkade därför på att en fängelsedom borde bli den självklara påföljden för de omfattande havrestölder, som bevisligen pågått under flera år.

När dom så småningom avkunnades visade det sig att rätten trodde på målsägare och vittnen och ansåg åklagarens sakframställning sannolik. Den sextioårige före detta bonden dömdes därför för sina havretillgrepp till tre månaders fängelse i Mariestad och fick under polisbevakning sätta sig på ångtåget till residensstaden. Länsfängelset hade vid denna tid en omfattande jordbruksdrift och kanske kunde havretjuven där beredas en passande syssla, kanske rent av med arbete i stall eller hönshus.

Som en följd av denna rättegång kallades i Lidköping alla överrockar i flera år skämtsamt för havrerockar.

Hämtat från https://torehartung.se/artikel/rolig-gubbe/

► Tillverkningsår: ca 1931
► Tillverkningsland: Kanada
► Material: Celluloid (»permanite»)
► Färg: Svart
► Längd: 119,9 mm (113,1 mm utan huv / 145,1 mm med huven postad)
► Tjocklek: 12,2 mm (huv: 13,7 mm)
► Vikt: 17,2 g (10,9 g utan huv)
► Stiftets storlek: 5
► Stift: M, 14 k guld
► Fyllningsmekanism: pumpfyllare

Huvens längd är 56,7 mm (51,0 mm utan clips och toppskruv) och väger 6,3 g.
Huvens tjocklek: 13,7 mm
Nederst på huven finns två släta, förgyllda 1,1 mm breda ringar utan prägling.
Ingen prägling på huven.
Toppskruven är platt, 4,7 mm hög och 12,3 mm bred; total längd inkl. gängor: 26,6 mm.
Clipset är 38,4 mm långt och 5,5 mm brett på bredaste stället.
Clipset saknar prägling

Kommentar 1: Huven har en tio mm lång spricka
Kommentar 2: Clipset är inte original

Behållaren inklusive förstycke och blindhätta: 93,5 mm
Behållaren är 70,0 mm lång (73,2 inkl gängorna) med diametern 12,2 mm; inuti är diametern ca 9 mm.
Prägling på behållaren: GEO. S. PARKER [mellanrum] PARKER | DUOFOLD [mellanrum] MADE IN CANADA
Blindhättan längd: 10,0 mm
Ingen prägling på blindhättan
Pumptryckarens »knapp» är av metall och 11,2 mm lång
Knappens diameter är 5,9 mm.
Tryckmekanismen är en »A-bar» med längden 61,2 mm
Bläcksäckens storlek: 20
Bläcksäckens längd: 50 mm
Ny bläcksäck monterades i oktober 2023

Kommentar: Behållaren är personifierad med inskriptionen LANDSFISKAL | ERIK NORING | LIDKÖPING