The Tower Minor såldes i Sverige under 1930-talets senare hälft fram till gissningsvis 1944. Jag har inte hittat modellnamnet i någon av de annonser för The Tower som publicerats i svensk dagspress, men misstänker att det är denna modell som döljer sig bakom det lägsta försäljningspriset i de annonser från denna period som räknar upp Tower-pennornas olika prislägen.

Modellen har funnits i (minst) två olika utföranden, där åtminstone den ena versionen tillverkats i (minst) tre olika färger.

I sitt tidigaste utförande (»Mk I»), gissningsvis tillverkad mellan 1937–40, var pennan cirka 118 mm lång och försedd med ett clips som utöver texten »The Tower» saknar gravyr. Om antagandet stämmer att det är denna modell som döljer sig bakom det lägsta priset i Tower-pennornas annonsering kostade den vid denna tidpunkt 12.50 (motsvarande cirka 400–450 kronor idag). Huruvida pennan i detta utförande tillverkades i andra färger än svart låter jag vara obesvarad tills vidare.

I annonser från 1940 och senare uppges den billigaste Tower-pennan kosta 15 kronor (motsvarande cirka 400–450 kronor idag), och en gissning är att denna prisjustering motiveras av att pennan vid denna tidpunkt kom i ett längre utförande. Denna version (»Mk II»), gissningsvis tillverkad mellan 1940–44, är 124 mm lång och har ett clips där den vertikala texten »The Tower» kompletterats med sex korta, horisontala linjer. Denna version har även ett något större bläckfönster. I detta utförande såldes pennan i åtminstone tre färger: svart, grönt och brunt.

Ett grönmarmorerat exemplar av denna modell finns i Flygvapenmuseums samlingar i Linköping, där det berättas att pennan »användes av flyglottor under andra världskriget i luftbevakningskontoret på toppen av Torpaberget intill sydhamnen i Södertälje». Pennan uppges vara 125 mm lång, och eftersom det känns som ett rimligt antagande att det var fabriksnya pennor som införskaffades till detta luftbevakningskontor så använder jag museets uppgifter som belägg på att den längre versionen av Minor-modellen är den senare.

Modellen, i både Mk I- och Mk II-utförandet, är en robust och välbyggd celluloidpenna, med en likaledes robust pistongmekanism, av hög kvalitet. Materialmässigt verkar dess svaga punkt vara bläckfönstrets celluloid som på några av de exemplar som jag renoverat har krympt eller varit så skört att det spruckit, och i ett fall har en – troligtvis – mindre varsam förvaring medfört att hela pennkroppen böjts och fått lite bananform – men generellt förefaller detta vara en penna som åldras väl och är relativt lätt att demontera och renovera.